Önskar jag hade fler vänner på fb.
Nej vänta, det var en önskan om mer fyllekäk
en önskan om mer öl jag skulle drack. Eller,
mer av konversation under tiden eller ett genuint intresse.
Kanske till och med mer med tid,
spenderat med fyllekäk och fb, tid som tillbakaspolad
bara kan betyda mer av att jag drack.
Mer mer, mer, mer mer,
av ett sjöodjur som dyker upp
- du hör hur det låter:
dyka upp;
drack;
Drakk;
Drraakk.
FB, wo bist du?

Citronen (gjorde att jag kom av mig)

Jag har lagt en citron på kylskåpet
- menar förstås kylskåpshyllan
jag vanligtvis bara sätter mejeriprodukter
obskyrt är det
och det angår väl ingen
men balansen mellan livet jag lever och mitt liv
har börjat suddas ut,
då jag klampat fram utan takt eller ton, utan minsta tanke på marginal
även mitt flitiga tonårsonanerande har kommit av sig
kanske att jag glömmer vem jag är
förträngt gamla kärlekar och familjebesvär.
Och för första gången lagt en citron på kylskåpet.
Hyllan förstås! förlåt,
jag har kommit av mig.

in Erinnerung an das polnische Parlament

Sonne durch:
kleine Wasserstoff, dispergiert, nicht sichtbar;
Baumkronen im April;
ruhe & ruhige Verkehrslärm;
dunkles Haar, erwärmt.
Für mich.

Schuhe machen gedämpften Geräusche
schmerzhaften Knie
geht zu einem Hause, das ist ein polnischer
- umzug nach Berlin
sie ist eine Katastrophe wartet,
- besuch in Heimat
während ich
in die Sonne gehen.

Så tänktes det

Ibland ser man såna som tycker att deras liv går bra, eller åtminståne helt ok. Såna som inte ser när det går åt helvete för att det alltid gjort det och processen är så lång att det är svårt att urskilja milstolparna i helvetesgången. Ofta ser man dom som man bara ser en gång, de som varit åt helvete så länge att sprickan de föll i för länge sedan vuxit igen. Där ska de befinna sig tills de dör och även då blir de kvar. Andra som man känner igen ser man så tydligt på var det bär av. De som vill plocka smultronen vid vägen utan att bevandra den. Det vill vi väl alla men de flesta av oss låter bären växa tillbaka innan vi unnar oss istället för att girigt stirra i diket istället för att lyfta blicken och se var smultronvägen bär.

Nu tänker jag på ljuset hemma

Jag ville bara stanna utan att ha funnit någonting, inte som att jag letade, inte som att jag förväntade att hitta någonting. Inte som att någonting uppenbarade sig utan föranmälan eller var annorlunda i helhet eller detalj. Morgonen kom som en överraskning då med. Det fanns inget ansvar och bland kläder över heltäckningsmatta och svett i soffa, med sprit som i Spanien - hela natten ensamt, men den här gången tillsammans ensamt fick [...] komma. Om det ville. De ville. Om [...] ville. Vad det var ville.
Ljuset och det var nog ljuset som sköljdes bort i den Kaliforniska solen, det var nog det ljuset som ständigt glänste, som ekade, ljuset som ekade och var matt och tillbakalutat belåtet. Ändå glänste, allt lagrat i väta.
Det var ljuset som var skillnaden. Morgondagen kom och ljuset kom och kom som överraskning. Lovade ingenting utan kom som överraskning.
Dagar drogs ut och ljuset drogs över heltäckningsmatta ekandes mot möblemang. Ekade så vi blev synliga under natten som släpade sig fram till ljuset kom igen lika matt och började dra över taket och uppe i taket. Och kanske var taket uppenbarelsen när det, när ljuset var draget till sitt yttersta, först då blev visuellt, först då blev vänt mot.
Minns det. Minns det? Att det ens är ett minne. Det är den där känslan nu och jag tror den kan trösta. Minns det som en känsla, helhet och inte detalj. Ljud och oktaver och förvrängning av gutterala läten - allt det kunde varit röster och kunde ekat och kunde ha lämnat intryck.
Någonting med ljuset. En känsla. Ljuset som sköljdes bort av annat ljus och jag borde stannat där ljuset inte slutar eka för att det inte spelar roll i all väta. Där det ändå kommer fastna i varje genomdränkt ögonblick och dallras fast i minnet, inte av de ekande vibrationerna utan av ljuset som blivit en känsla. Ljuset som en längtan, inte bara minne, som vägrar sluta trots att det sedan länge dallrat sig fast i varje vaket ögonblick som gått soffan förbi.

Du körde mig tillbaka till huset sista natten i staden med ljuset och med den dallrande vätan och heltäckningsmatta och soffa och helhet och ljuset som kröp över tak, just då som du körde kröp ljuset matt och belåtet över tak igen. Du grät på vägen medan du berättade om din mor som var en del av ljuset. Jag tänkte på ljuset hemma. Sedan tänkte jag inte mer på ljuset hemma.