Det närmar sig nyår och hem

Och jag längtar hem. Och jag vill stanna här. För jag har blivit förälskad i USA.
En galen vecka utspelar sig just nu i Portland. Vi hade Dutchmas, Christmas day, och så försökte vi spränga en pumpa. Fortfarande väntar Dustins Eve och Brew Years. Allt i goda vänners sällskap.
Känslan att vi träffat de bästa människorna på hela kontinenten blir starkare för var dag. Här är listan på alla underbara:
Familjen Sanow
Kollektivet på Lincoln
Lisa i Berkeley
Familjen Scoles
Hily & Danielle och kompaniet
Sanna Lund
Jan & Katarina
Miranda och NY-kollektivet
Katie & Amanda
även Fred Adler
och så Betty såklart

Snart ses vi hemma!

And a Bakery Exmsploded!

In Portland.
Betty finally broke down, after almost nine thousand miles.
Me and Julia finally broke up, after about a year.
And it's funny how it works out. Because it does work out.
Indie music from the speakers. Breakfast cooking.
The sky wears a cover. Various shades of gray.
Somehow it's brighter than you'd think.

Out West - Up North

So, vast suburban churches rolls by while we get closer to the historical plains of Hastings... and my imagination won't take me further away as I find it, for the first time in america, a necessity to keep both hands on the wheel at all times. North California, everyone said from New York to Texas, is the worst place to drive. And it is. It's as much of a new experience as it would be to be driving on the left side of the road. Speed limit 65 means 'get the fuck out of the way' and feeling like slow traffic and keeping to the right equals one wheel in the ditch and the other, with some skill, still on the shoulder.
We have arrived in San Fransisco! From the atlantic to the pacific, east to west. We have seen beautiful mountain passes and desert sunsets. We have driven through ghost towns on route 66 and been waiting our way through I-95 during rush hour. We have broken down in New Jersey and been hit by a truck in San Antonio. We've fixed it. We've come through. And now we have come to the end of it all. The american continent does no longer stretch as an extended highway but as a coastline. South to north this time, so I guess I'm going there - north.

See ya!
/Mark

P.S
I will find the god damned G.E.C.K.!

What happens in Vegas...

...stays in Vegas

You cant e-mail your way to heaven

Jesus hoppar exalterat upp och ner i fönstret framför mig. Det är en strålande vinterdag och vi ska på utflykt! Till Santa Fe i New Mexico bär det av; jag och Mark för att följa indianernas resa genom historien, Jesus i hopp om att frälsa. I ögonvrån ser jag hur han näst intill skakar av upphetsning.
- "Ja, ja, ja! En ny stad, nya möjligheter, nya människor! Tänk hur många jag kan frä - " Oops, där slår han huvudet i fönstret och jag måste genast lugna honom genom att offra lite mer av polkagrisstänger och karameller (jesus älskar sånt). Det får honom direkt lugnare. Jag ber honom att hålla sig i skinnet och under tiden kan han ju passa på att njuta lite av landskapet vi kör igenom. Ändlösa slätter, ökenmarker och höga berg utgör en otroligt vacker vy och vägen vi kör på flyter under oss i 80 miles/hour och försvinner bort som en ringlande, svart orm.
I Santa Fe försvinner Jesus i folkmängden och vi passar på att vältra oss i sann turistanda genom att shoppa loss bland alla souvenirer (alla självklart handgjorda av de mest indianska indianerna man kan hitta) innan vi beger oss till "Museum of Indian Arts & Culture". Jesus har lovat att möta upp oss, men väl där kan vi inte hitta honom någonstans. Nåväl, han dyker väl upp, tänker vi och börjar gå mot ingången.
Det är ett intressant museum och det som slår mig mest är deras tro till naturen som alltings källa av visdom och kunskap. "We are of the earth. We emerged from the earth. We replewish the earth. We grow old. We return to the earth." Det är vackert och jag känner hur lätt det är att ta till mig deras budskap - ta vara på naturen så tar den vara på dig.
Tillbaks vid bilen möter vi Jesus, han har hela tiden varit snäppet före oss och står nu och trampar otåligt med sina sandalprydda fötter.
-"Kan vi åka nu, jag fryser." Inte så konstigt, tänker jag, med tanke på att snön ligger i höga vallar runt oss. Men jag säger ingenting utan sätter mig i bilen. På väg tillbaks är Jesus ovanligt stilla och tyst och jag frågar försiktigt vad han grubblar på.
"Inget särskilt, det är bara det att...ja, jag trodde att folk skulle uppskatta att bli frälsta och upptäcka sin tro till mig. Istället bryr de sig bara om sin tro till naturen. Jag känner mig inte behövd längre."
"Men Jesus då, så farligt är det väl inte. Titta ut genom fönstret ett tag ska jag visa dig något, så ja, gör det nu." Jesus vänder sig motvilligt om och bländas genast av det starka ljuset som strålar rakt mot honom. Jag hör honom dra efter andan och passar då på att viska honom i örat: "You cant e-mail your way to heaven, can you? Det krävs en frälsning först, av någon speciell, av någon utvald, vem kan den personen vara?"
"Mig, mig, det är jag som är utvald, ljuset föll på mig! Jag är Guds enfödde son som blev född till världen för att rädda mänskligheten!" Sådärja, nu är självförtroendet tillbaka och jag skyndar mig att offra lite mer av polkagrisstången innan han slår huvudet i fönsterrutan igen.

Slutet gott, allting gott!
/Jenny

I'm an Outlaw! (fast inte längre)

Ända sedan vi kom in i Texas har jag känt mig lite paranoid. En liten liten oro har växt till en lite lite större oro. Jenny klappar på min underarm och lugnar "oroa dig inte"... men hon såg inte vägskylten. Den första vägskylten... som varnade för den nästkommande vägskylten. Vilket inte håller någon som helst logik, men som gör mig, håll i hatten, kriminell!
Så släpp ratten och håll i hatten, allt vi kan göra är att söka skydd i Mexiko. I kanske nåt litet kyffe där vi kan dricka tequila och corona och leva gott på våra smutsiga skumraskpengar. Ok, såhär gick det till:
När vi korsade gränsen från träsklandet Louisiana till ökenlandet Texas så upplystes vi om statens egna väglagar. Den första skylten sa "Observe Warning Signs". Jag är jätteduktig till en början. Så fort jag ser en skylt förklarar jag med myndig och stolt stämma vad skylten varnar för. Lite som att det var en lek, men som med alla lekar så tröttnar man ju och till slut muttrar jag bara ordet skylt när vi susar förbi den.
Jenny bryr sig väl inte riktigt, hon är som mamman som tycker det är skönt att barnet kan underhålla sig själv ett tag. Till slut blir jag tyst och fokuserar på att rulla med cruise control. Så plötsligt frågar Jenny som en gliring "vad varnade senaste skylten för då?" Jag stelnar till av frågan medan fasa skjuter genom kroppen och upp till min lilla hjärna som tänker "jag vet inte".
Det gör mig kriminell. Det gör alla blåljus skräckinjagande och alla sirener till satans symfoni. Jenny är lugn. Jag försöker skynda på henne när det är hon som kör, jag är stressad, rädd och jag biter naglar och svettas trots A/C:n. Jag skulle kedjeröka om det inte rådde rökförbud i bilen.
Skyltar sveper förbi, även när jag blundar. Merge Left, Right Shoulder Ends, DWI - You Can't Afford It, Right Lane Must Turn Right, Don't Mess With Texas - $3000 Fine for Littering, Give Us a Break - Road Work Ahead.
Tillslut kommer vi till San Antonio där vi får gömma oss ett tag hos goda vänner och deras roliga mamma. Jag har haft som feberdrömmar av att vara rädd och jagad. Vi måste stanna, vare sig vi vill eller inte, men för att göra det klart så vill vi. Vi måste också fixa en baklykta på bilen som gått sönder i flykten från lagen. I mitt febriga tillstånd vet jag inte hur baklyktan gått sönder. Kanske blev vi knuffade av en lastbil som försökte vara en modig medborgare och stoppa oss som någon Optimus Prime, eller kanske blev den sönderskjuten av en snut. Vem vet.
Vi stannar i San Antonio ett tag och försöker roa oss med utsikt från Tower of the Americas och historia i The Alamo och fin promenad utmed kanalen. Vi lyckas glömma polisen och att dom jagar oss. Jenny har väl glömt redan för att hon inte brytt sig om min inbillade oro. Men vi har kul i staden tills jag påminner att "Vi måste fly till Meeexiiikoooooo!".
Vi fortsätter till Mexiko när vi fixat baklyktan och några timmar och villovägar senare korsar vi floden och gränsen. In i Mexiko och in i frihet! Som bonus korsar vi också gränsen till ihärdiga gatuförsäljare, ösregn och fler apotek än barer. Vi spenderar två nätter i Nuevo Progreso innan Jenny bestämmer att preskriberingstiden för mitt fåniga brott har passerat.
På vägen tillbaka passerar vi US Border Patrol som vill se pass och växla några ord.
"So how was Mexico?"
"It was OK, we just stayed for two days"
"I wouldn't have gone..."
Nästa gång kanske det är bättre, när man inte är jagad av lagens långa arm.

USA 1
Mexiko 0

Mark 2
Jenny 3
Mark 4
Jenny 5
Mark stjärnstopp!