Det närmar sig nyår och hem

Och jag längtar hem. Och jag vill stanna här. För jag har blivit förälskad i USA.
En galen vecka utspelar sig just nu i Portland. Vi hade Dutchmas, Christmas day, och så försökte vi spränga en pumpa. Fortfarande väntar Dustins Eve och Brew Years. Allt i goda vänners sällskap.
Känslan att vi träffat de bästa människorna på hela kontinenten blir starkare för var dag. Här är listan på alla underbara:
Familjen Sanow
Kollektivet på Lincoln
Lisa i Berkeley
Familjen Scoles
Hily & Danielle och kompaniet
Sanna Lund
Jan & Katarina
Miranda och NY-kollektivet
Katie & Amanda
även Fred Adler
och så Betty såklart

Snart ses vi hemma!

And a Bakery Exmsploded!

In Portland.
Betty finally broke down, after almost nine thousand miles.
Me and Julia finally broke up, after about a year.
And it's funny how it works out. Because it does work out.
Indie music from the speakers. Breakfast cooking.
The sky wears a cover. Various shades of gray.
Somehow it's brighter than you'd think.

Out West - Up North

So, vast suburban churches rolls by while we get closer to the historical plains of Hastings... and my imagination won't take me further away as I find it, for the first time in america, a necessity to keep both hands on the wheel at all times. North California, everyone said from New York to Texas, is the worst place to drive. And it is. It's as much of a new experience as it would be to be driving on the left side of the road. Speed limit 65 means 'get the fuck out of the way' and feeling like slow traffic and keeping to the right equals one wheel in the ditch and the other, with some skill, still on the shoulder.
We have arrived in San Fransisco! From the atlantic to the pacific, east to west. We have seen beautiful mountain passes and desert sunsets. We have driven through ghost towns on route 66 and been waiting our way through I-95 during rush hour. We have broken down in New Jersey and been hit by a truck in San Antonio. We've fixed it. We've come through. And now we have come to the end of it all. The american continent does no longer stretch as an extended highway but as a coastline. South to north this time, so I guess I'm going there - north.

See ya!
/Mark

P.S
I will find the god damned G.E.C.K.!

What happens in Vegas...

...stays in Vegas

You cant e-mail your way to heaven

Jesus hoppar exalterat upp och ner i fönstret framför mig. Det är en strålande vinterdag och vi ska på utflykt! Till Santa Fe i New Mexico bär det av; jag och Mark för att följa indianernas resa genom historien, Jesus i hopp om att frälsa. I ögonvrån ser jag hur han näst intill skakar av upphetsning.
- "Ja, ja, ja! En ny stad, nya möjligheter, nya människor! Tänk hur många jag kan frä - " Oops, där slår han huvudet i fönstret och jag måste genast lugna honom genom att offra lite mer av polkagrisstänger och karameller (jesus älskar sånt). Det får honom direkt lugnare. Jag ber honom att hålla sig i skinnet och under tiden kan han ju passa på att njuta lite av landskapet vi kör igenom. Ändlösa slätter, ökenmarker och höga berg utgör en otroligt vacker vy och vägen vi kör på flyter under oss i 80 miles/hour och försvinner bort som en ringlande, svart orm.
I Santa Fe försvinner Jesus i folkmängden och vi passar på att vältra oss i sann turistanda genom att shoppa loss bland alla souvenirer (alla självklart handgjorda av de mest indianska indianerna man kan hitta) innan vi beger oss till "Museum of Indian Arts & Culture". Jesus har lovat att möta upp oss, men väl där kan vi inte hitta honom någonstans. Nåväl, han dyker väl upp, tänker vi och börjar gå mot ingången.
Det är ett intressant museum och det som slår mig mest är deras tro till naturen som alltings källa av visdom och kunskap. "We are of the earth. We emerged from the earth. We replewish the earth. We grow old. We return to the earth." Det är vackert och jag känner hur lätt det är att ta till mig deras budskap - ta vara på naturen så tar den vara på dig.
Tillbaks vid bilen möter vi Jesus, han har hela tiden varit snäppet före oss och står nu och trampar otåligt med sina sandalprydda fötter.
-"Kan vi åka nu, jag fryser." Inte så konstigt, tänker jag, med tanke på att snön ligger i höga vallar runt oss. Men jag säger ingenting utan sätter mig i bilen. På väg tillbaks är Jesus ovanligt stilla och tyst och jag frågar försiktigt vad han grubblar på.
"Inget särskilt, det är bara det att...ja, jag trodde att folk skulle uppskatta att bli frälsta och upptäcka sin tro till mig. Istället bryr de sig bara om sin tro till naturen. Jag känner mig inte behövd längre."
"Men Jesus då, så farligt är det väl inte. Titta ut genom fönstret ett tag ska jag visa dig något, så ja, gör det nu." Jesus vänder sig motvilligt om och bländas genast av det starka ljuset som strålar rakt mot honom. Jag hör honom dra efter andan och passar då på att viska honom i örat: "You cant e-mail your way to heaven, can you? Det krävs en frälsning först, av någon speciell, av någon utvald, vem kan den personen vara?"
"Mig, mig, det är jag som är utvald, ljuset föll på mig! Jag är Guds enfödde son som blev född till världen för att rädda mänskligheten!" Sådärja, nu är självförtroendet tillbaka och jag skyndar mig att offra lite mer av polkagrisstången innan han slår huvudet i fönsterrutan igen.

Slutet gott, allting gott!
/Jenny

I'm an Outlaw! (fast inte längre)

Ända sedan vi kom in i Texas har jag känt mig lite paranoid. En liten liten oro har växt till en lite lite större oro. Jenny klappar på min underarm och lugnar "oroa dig inte"... men hon såg inte vägskylten. Den första vägskylten... som varnade för den nästkommande vägskylten. Vilket inte håller någon som helst logik, men som gör mig, håll i hatten, kriminell!
Så släpp ratten och håll i hatten, allt vi kan göra är att söka skydd i Mexiko. I kanske nåt litet kyffe där vi kan dricka tequila och corona och leva gott på våra smutsiga skumraskpengar. Ok, såhär gick det till:
När vi korsade gränsen från träsklandet Louisiana till ökenlandet Texas så upplystes vi om statens egna väglagar. Den första skylten sa "Observe Warning Signs". Jag är jätteduktig till en början. Så fort jag ser en skylt förklarar jag med myndig och stolt stämma vad skylten varnar för. Lite som att det var en lek, men som med alla lekar så tröttnar man ju och till slut muttrar jag bara ordet skylt när vi susar förbi den.
Jenny bryr sig väl inte riktigt, hon är som mamman som tycker det är skönt att barnet kan underhålla sig själv ett tag. Till slut blir jag tyst och fokuserar på att rulla med cruise control. Så plötsligt frågar Jenny som en gliring "vad varnade senaste skylten för då?" Jag stelnar till av frågan medan fasa skjuter genom kroppen och upp till min lilla hjärna som tänker "jag vet inte".
Det gör mig kriminell. Det gör alla blåljus skräckinjagande och alla sirener till satans symfoni. Jenny är lugn. Jag försöker skynda på henne när det är hon som kör, jag är stressad, rädd och jag biter naglar och svettas trots A/C:n. Jag skulle kedjeröka om det inte rådde rökförbud i bilen.
Skyltar sveper förbi, även när jag blundar. Merge Left, Right Shoulder Ends, DWI - You Can't Afford It, Right Lane Must Turn Right, Don't Mess With Texas - $3000 Fine for Littering, Give Us a Break - Road Work Ahead.
Tillslut kommer vi till San Antonio där vi får gömma oss ett tag hos goda vänner och deras roliga mamma. Jag har haft som feberdrömmar av att vara rädd och jagad. Vi måste stanna, vare sig vi vill eller inte, men för att göra det klart så vill vi. Vi måste också fixa en baklykta på bilen som gått sönder i flykten från lagen. I mitt febriga tillstånd vet jag inte hur baklyktan gått sönder. Kanske blev vi knuffade av en lastbil som försökte vara en modig medborgare och stoppa oss som någon Optimus Prime, eller kanske blev den sönderskjuten av en snut. Vem vet.
Vi stannar i San Antonio ett tag och försöker roa oss med utsikt från Tower of the Americas och historia i The Alamo och fin promenad utmed kanalen. Vi lyckas glömma polisen och att dom jagar oss. Jenny har väl glömt redan för att hon inte brytt sig om min inbillade oro. Men vi har kul i staden tills jag påminner att "Vi måste fly till Meeexiiikoooooo!".
Vi fortsätter till Mexiko när vi fixat baklyktan och några timmar och villovägar senare korsar vi floden och gränsen. In i Mexiko och in i frihet! Som bonus korsar vi också gränsen till ihärdiga gatuförsäljare, ösregn och fler apotek än barer. Vi spenderar två nätter i Nuevo Progreso innan Jenny bestämmer att preskriberingstiden för mitt fåniga brott har passerat.
På vägen tillbaka passerar vi US Border Patrol som vill se pass och växla några ord.
"So how was Mexico?"
"It was OK, we just stayed for two days"
"I wouldn't have gone..."
Nästa gång kanske det är bättre, när man inte är jagad av lagens långa arm.

USA 1
Mexiko 0

Mark 2
Jenny 3
Mark 4
Jenny 5
Mark stjärnstopp!

Superior Thought

There was a thought that was superior to all those other thoughts that circled around, buzzing like those green dragonflies that only lives for one day. Now, that brilliant thought got interrupted and disappeared into some void where it will search for meaning together with words that was never put into a proper sentence. The beauty of those letters combined, when formed into words, will be as meaningless as that one dragonfly that does not mate the very same day that it is born.
But the dragonfly, as young and careless as it ever would be, zoomed down through traffic on Cardinal avenue to crash straight into the windshield of an innocent Nissan Primera. In the search for meaning in it's dawn to dusk life, it successfully scared the hell out of the girl in the front passenger seat. The yell she let out startled the driver, causing a right turn out of that very situation, although I'd like to call it 'out of nowhere', but there was a somewhere. Yes, the somewhere incident was the dragonfly, as old and wise it ever would be.
In this sequence, thoughts got lost. Not only within the two cars colliding on Cardinal and whoever might have been driving them, but also within the dying dragonfly. Furthermore, the thought that resembled the dragonfly got lost from my head. Into some hellish void of punctuation malfunction and prose without capitalization it swirled, and where it lands that thought that was superior to all other thoughts will eventually perish.
All of this because of a careless insect. Beautiful, but in the end meaningless. And I - I was just an innocent bystander.


/Mark

Kvinnor och sopor

Och så detta med jämställdhet och könsroller. Att Sverige anses vara proggresivt visste man kanske redan, att USA är efterblivet är inte heller nytt. Så varför blir jag då så ställd när det påpekas för mig att jag inte borde hålla upp dörren för killarna utan de för mig, när jag automatiskt ska gå före om vägen blir för smal att gå jämsides, när kön (-skillnaderna) blir sättet man klär sig, går, pratar och tänker?
Stripporna trängs på Bourbon Street (jag behöver väl inte nämna att det är kvinnliga sådana jag pratar om) och inte nog med att jag ska agera likgiltig inför att få en röv uppkörd framför mitt ansikte, så ska jag dessutom vara avundsjuk på uppmärksamheten hon (den) får och ja, varför inte, önska att det vore jag. För det är vad kvinnan ska upplyfta hos sig själv - det är vad kvinnor är - vackra, sexiga och sensuella, på samma gång uppsatta på piedstal som nertrampade i den manliga skiten; kvinnor är kroppar och så ska det va.
Vare sig man är en hjärndöd pimp eller normal ung människa, så reflekterar man föga över det här. En för övrigt väldigt schysst kille sa till mig en kväll:
"Kvinnor är vackra och därför ska de inte behöva gå ut med soporna."
"Ja, men det var ju hyggligt av dig!" tänkte jag och gav honom en örfil..närå.
Ska Mark behöva få sneda blickar på sig om jag råkar betala för middagen, blickar som tycks säga att han är en snål jävel och dessutom en dålig pojkvän (ja för det är är väl klart att vi två är ihop, inte kan en tjej och en kille resa tillsammans som bara vänner. Nej, det går ju inte!)?
Kanske är jag för hård i mina utlåtanden? Kanske överdriver jag eller till och med hittar på en smula? Kanske är jag bara konstig som reagerar som jag gör, som känner mig obekväm i att bli hjälpt ner från den knappt meters höga muren, att få dörrar öppnade för mig och borde jag helt enkelt svälja tanken som skriker: Jag kan själv, jävla hycklare! Jag är varken korkad eller handikappad och du kommer ändå inte få knulla så fuck off!
Borde jag istället bara tacka för den vänliga gesten och känna mig uppskattad och stolt över att vara kvinna och över att kunna bli lite vardagsbortskämd?
Jo, så är det nog. Jag borde alltså sluta skriva detta meningslösa inlägg nu på en gång, cause it MAKES NO SENCE. Istället kanske jag skulle dra mig ner mot the Quarters, försöka hitta nån trevlig kille som kan bjuda mig på drinkar och gå ut med soporna åt mig...
...vill ni föresten veta hur jag bäst ska lyckas med detta? Jo, genom att visa minst 40% hud och en djup urringning - det är i alla fall vad den käcka radiorösten säger åt mig att göra - för att bäst lyckas som kvinna på den amerikanska kontinenten!

Hej blivande vän!

När den främre registreringsskylten på bilen inte går att tyda av alla påkörda insekter som täcker den - då är man i Louisiana. Våtmarker, voodoo och fransk historia luktar inte illa förrän det är dags att städa dagen efter i de franska kvarteren. New Orleans, eller N'awlins, är som en person som man inte vet hur man ska bemöta.
Vi hälsar artigt på N'awlins och nickar och hejar som vi tidigare gjort på vår resa. För att inte stöta sig med invånarna eller för att få ett leende tillbaka, av artighet kan tänkas. På spårvagnen som är tagen från en julsaga och ända ner till Burboun street nickar vi och är artiga. Men allting har en förväntan som kräver mer än leenden när man närmar sig Canal och korsar den och sätter sin första fot i kvarteren och man inser att man inte, trots förväntningar, kunde vänta sig detta.
Kvarteren visar sig vara all möjlig slags fylla i ett slags amerikanskt red light district. Här är det lagligt att dricka på gatan och gluggarna som säljer öl till förbipasserande varvas med pubar, stripklubbar, rockbarer, souvernirshoppar och balkonger som folk kastar pärlhalsband från. Man kanske sett filmklipp från Mardi Gras så man förstår vad som händer, men jag trodde att det bara var under den festivalen, och jag hoppades slippa svennefyllan. Men den är där i sitt självförnekande esse, jomän!
På gatan predikar alla inkastare med lika säkra stämmor. Du vill höra det här bandet, du vill se de här tuttarna, du vill smaka den här groggen, du vill leta i fickorna efter de sista skrynkliga sedlarna som du lovade dig att inte ens ta ut ur bankomaten. Det predikas även gud. Dagen efter är vi tillbaka i kvarteren just därför. Gud? Hallå?
Gud finns där i kvarteren han med, det är ju fantastiskt! Vi studiebesöker en baptistkyrka och blir lite frälsta i sång och prediskan innan vi tar del av kvarteren under dagen. Franska marknaden och Café du Monde, Jackson square med dålig konst på staketen och ibland bra konst, gatumusikanter och såna där som står still och är guld- eller silvermålade... Burboun street stinker som kampingområdet på slutet av festivalen, som sopor i stekhet sol.
På Canal street träffar vi Ignatius J. Reilly som spanar efter folk som klär sig osmakligt. Han är en trevlig fyr, vad för uppfattning man än kan fått av honom från boken Dumskallarnas sammansvärjning och vi fortsätter min pilgrimsfärd i bokens fotspår, upp för Magazine street där han ska ha jobbat en gång i tiden och ända bort till Constantinople där trädernas rötter bänder upp asfalten. Och det är däromkring i Garden District som vi gömmer oss på en trappa till ett hus när regnet öser ner.
Trappan tillhör väldigt trevligt folk som bjuder in till skydd från regnet och konversation och till karaoke dagen efter. Väldigt trevligt folk och en helt annan sida av staden. Vi träffar killen vi får sova hos. Vi blir inbjudna till fest i Mississippi state. Vi får se. Man vet inte vad man ska tro, hur man ska förhålla sig till staden som ändrar ansikte per sekund.

Mark skrev!
Jenny skriv, säger publiken!
Över huvud taget, måste få fart på bloggandet!

Köttets Väg

I begynnelsen åts hamburgare i Brooklyn. Det var den första amerikanska hamburgaren som åts. Corner Burger hette syltan och sköttes på ett amerikanskt vis av en amerikansk lirare. Brooklynaccent som dricker lokalbryggt öl och rödvitrutig duk tillsammans med röd soffrygg och fotbollsmatch på teve som kommenteras mellan serveringar. Det hade rätt känsla, allt hängde ihop.
Näst i kött kom Memphis, där man förstår varför Elvis Presley blev fet. Till exempel får man äta ett halvt kilo rökt fläskkött, dricka root beer och känna USA igen, så som USA gör sin grej. Pizza och kebaber och hamburgare finns självfallet i USA, men variationen på snabbmat sträcker sig så löjligt långt. Fläskköttet är delikat för att vara snabbmat, måste tilläggas, och Memphis är tydligen känt för det. Det var inte känt för mig. Så jag antar att det är någonting fel på mig. Att jag inte är amerikan, månne.
När man lämnar Memphis, och alla andra städer som man lämnar med Interstates, ramlar erbjudandena om köttet över en i regnskurar. De kommer sällan ensamma utan sitter på vägskyltar i en grupp på sex åt gången och pekar - nästa avfart finns de här slags kött! Så om man inte gillar just de sorterna kött (t.ex Wendy, McDonald, Arby, Subway, KFC, Popeye, Burger King, IHOP osv, det fortsätter liksom) så fortsätter man ett tag så kommer andra alternativ (Jack in the Box, Krystal, Pizza Hut, Taco Bell, White Castle, Dominos osv). Äter man inte kött har man inte på motorvägen att göra. Säger man "inte kött tack", vilket Jenny gör, så erbjuder de precis samma meny bara att de tar bort köttet. Det finns inte vegetariska alternativ, så enkelt är det. Ber Jenny då om att slippa kött, vilket hon måste, så höjs ögonbryn.
Passar nu inte köttet på snabbmatsrestaurangerna, eller om man inte orkar stanna, så finns med lika jämna mellanrum kadaver som ligger efter vägen. Det står oklart än ifall de finns där för att de ska ätas, eller om den där "inälvor-på-utsidan" looken bara ska vattna munnen för oss hungriga på motorvägen.
Nej, såklart ska man inte äta djur... som dött en högst naturlig död... men det är skillnad på kött och kött. Ibland är köttet bara en våt fläck på asfalten. Ibland är det ett rådjur eller motsvarande som skulle kunna sova. Ibland är det itudelat, just så att det ser ut att vara ut och in. Ibland är det som en mygga som blivit ihjälslagen mot en vägg, fast det är ett djur mot en sten. Vad det aldrig är, är en kossa eller gris som är en biff nu. För det är där som skillnaden görs. Sånt man äter ligger aldrig vid vägkanten, det ligger i restaurangerna, efter avfarterna.
Man vill inte köra på vad man äter. Så man kallar det ena dubble cheeseburger och det andra kadaver, så är det problemet ur världen.
Vi kom i alla fall till New Orleans! Registreringsskylten där fram är svartprickig av alla inseker som fastnat på den. Man äter inte insekter så det är OK.
I New Orleans äter jag en cajun po-boy. Den är gjord av kött, bland annat.

'til next time, yours truly,
Mark.

Memphis Blues

Vi anländer till Memphis samtidigt som solen försvinner ner i Mississippi River och efter att ha hört en del negativa saker om staden (mkt tjyvar och tvivelaktiga typer) så är det istället det kristna vandrarhemmet som skrämmer Mark. "Det känns som att de ser ner på en för att man utnyttjar deras vänlighet" Vänlighet förvisso, det kostar bara 15 dollar per natt, men nått ska man väl ha för att man är konfirmerad?
Guidboken talar om för oss att Memphis är känt för två saker: Elvis och pork BBQ - vi vill självfallet uppleva båda! En mycket storbystad kvinna på vandrarhemmet tipsar oss om Central Barbeque, vi beger oss dit och möts av en lycklig gris på en skylt utanför och lockande stekos från ett öppet fönster! Det är så amerikanskt det kan bli, det är alla köttfantasters dröm, det är vad bumbibärssaften är för bumbibjörnar, det är kött, kött KÖTT! Synd bara att man är vegetarian...
...Mark beställer in pork plate och serveras - kött - en hög med gris, och sen lite mera kött i en bönröra därtill! Det är tydligen underbart gott - det ser, tror det eller ej, underbart gott ut, och jag tuggar lakoniskt i mig min svampsmörgås.
Mätta och uppiggade fortsätter vi ner mot down town och vem träffar vi inte där om inte Elvis förstås! Han är precis så stilig, charmig och älskvärd som jag förväntat mig och både hårsvall och underläpp darrar i takt till höfternas gung (till alla tanters stora belåtenhet)! En fröjd för både ögat och örat kanske nån skulle ha beskrivit det som, jag nöjer mig med att säga att det var underhållande och uppfyllde mina förväntningar av Memphis! Både gris och rocklegend gjorde sitt bästa för att jag ska minnas den här kvällen som en i raden av fina under amerikansk himmel!
Vi höres!

Don't Bring Your Guns to Town Boy!

På barernas dörrar sitter ett klistermärke som menar att det är icke tillåtet att flanera medhavd pickadoll. Man kan kanske smussla in en i innerfickan och smygladda på toaletten... eller vänta... dom har till och med en "restroom attendant" där inne. Varför vet jag lika lite som varför han alltid är mörkhyad. This is Nashville, partner! Folk bär kobojhatt och spatserar gatorna i boots. Countrymusik ljuder från varje öppen bardörr och vi anlände samma kväll som den årliga country awardsgalan hölls. I Nashville. Längre upp på samma gata som vi sponkade sponken. Vi var mitt i smeten.
Var vi fortfarande i New York hade vi hört Lou Reed säga "movie stars arrive by limousine", men som sagt, det här är Nashville. Folk kör pick-up trucks och är stolta att vara hillbillys. Sydstatsflaggor - det också. Det man ser på teve men bättre. Countryscenen är som dansbandskulturen i Sverige, fast utan våldet på slutet av logdansen. Och om Detroit är Amerikas rock city, så är Nashville Amerikas honky-tonk / country / hillbilly music city. Jo, i början av 1900-talet så kallades musiken hillbilly music, vilket jag lärde mig på Country Music Hall of Fame idag. För man lär sig någonting nytt var eviga dag.
När fransmännen som vi bodde med i New York gick på en klubb i skummare kvarter var det standard att bli sökt med metalldetektor vid inträde. På frågan ifall det var ett skämt svarade vakten "This is Brooklyn, man!"
De ville garantera gästernas säkerhet. Nashville har ett klistermärke på dörren.
Förutom klistermärken finns allsång till Sweet Home Alabama, folk man inte riktigt förstår vad dom säger och registreringsskyltar i taket. De gör helt enkelt lite på sitt eget sätt. Registreringsskyltar i taket... var får de allt ifrån?
Kanske skulle jag börja från början?
Vi rullade oss in i det man kan kalla Södern igår. Det kallas alternativt även Dixie tydligen och North Carolina verkar också räknas dit, men det här är någonting annat... och på vägen hoppades jag att våran registreringsskylt, som visar att vi är yankies från New York state, inte skulle locka till sig några allt för illvilliga rednecks. Jag tänkte faktiskt på filmen Easy Rider och hur den slutar, vilket jag inte ska berätta utan istället rekomendera att se filmen.
Så kom vi då till vandrarhemmet som vi bokat logi för två nätter och där vi direkt blir erbjudna att följa med in till stan. Ja tack! Erbjuden en beer bong. Ja tack! Erbjuden snus. Ja tack!
Allt är större i USA så när jag säger att vi kom till ett stort ställe med storbildsprojektorduk så får man fantisera hur vilt man vill. Country Music Awards visades upp på duken i alla fall. Låt mig säga bioformat bara så lämnar jag storleken. Vi anade vad det skulle bli för kväll. En stor kväll.
En mörkhyad man fick pris. Han var mörkhyad så som president Obama är mörkhyad. Han pratade alltså som en svenne och såg mest solariesolad ut. Han tackade i alla fall för sitt pris och sa "thank you for accepting me." Så för att säga det i stil med hur Dave Chapelle säger det; Är man svart är det bäst att man lär sig underhålla den vita mannen. Annars hamnar man instängd på en toalett åtta timmar om dygnet!
Vidare gick vi till ett mindre ställe med två livescener. Det var här det blev tokigare. Alla stampade takten och sjöng med. Sällskapet vi ingick i gick lösa. Två av karlarna gick lite extra löst och dansade glatt natten lång. I svett och trängsel fick vi uppleva en pikant sida av USA, men likväl intressant och tumultartat roande. Timmarna gick. Åldrar på män och kvinnor blandades i dansen. Folk var glada. Det var en bra kväll.
Innan vi tog taxi tillbaka till sängen träffade jag en gubbstrutt i baren som pratade någonting åt det här hållet, http://www.youtube.com/watch?v=pfm8-zAenek inte lika sur, men inte riktigt trevlig var han.
Han ville att jag skulle säga någonting på svenska, vilket jag artigt gjorde. Han blev så uppspelt att han bad mig säga att jag älskade honom.
"But I don't love you" I replied to the old man. His weathered face took an expression that looked like one somebody would wear after biting into a lemon.
"Tell me you hate me then!" his gnarly voice demanded over the loud country music.
"I don't hate you either," I replied "I can tell you I like you" and so I told him in Swedish that I liked him, although I didn't feel any affection to him.
"Good! Now tell me you hate me" he repeated.
I felt that this spiral was spinning somewhat too rapidly downward, so I tried to make it to the turmoil on the dancefloor as quickly as I could manage.
Realizing when I turned around, however, that the crowd of people trying to get to the bar was forming a solid wall behind me, I felt as if I was stranded on a deserted island with this asshole to be my only company. Struggling to get through the crowd for a few seconds that seemed eternal, his hollering got louder and more and more demanding.
"Tell me you hate me!"
As I finally shoved myself through an opening in the wall of ten gallon hats, boots and human flesh, I wondered why I hesitated to succumb to his weird will. If this conversation (if that word fits the description) kept going, he would drive me to actually do hate him. So to stay ahead of the game, I answered him "Jag hatar dig, gubbjävel!", though I was still smiling. I liked hating that old goof.

Okok. That, as they say, is that!
Återkommer med fler anekdoter, historier, skildringar. Allt det och kanske ett äventyr!
Nån fotbollsstjärna hade skjutit sig i foten på en bar där i krokarna också och det skulle ha varit det som fick dem att sätta upp klisterlappar med förbjudet att bring your guns to town boy.
Ska tvinga Jenny att skriva också, för det är jag som är Mark! Även kallad C.I. Baby, är jag faktiskt kallad!
PoK!

Brooklyn to Bogue Sound

Vi åkte idag till Bogue Sound. På vägen dit finns ett naturreservat, ett sånt "National Forest" som svärmar av "Native Americans" som stolt visar upp sin naturreligion och sina händigt tillverkade sniderier.
För att börja med målet av vår resa - Bogue Sound, så var det lite vad vi väntade oss. Förutom en bilupplevelse som innebar att köra uppe på en sandbank ute i havet med vatten på båda sidor, som jag fantiserade om, så fanns allt vi väntat oss. Ett litet mysigt samhälle vid kusten där man kunde köpa ostronburgare, vin och keramik, vilket vi också unnade oss. Förutom det såg jag en liten liten ödla och hörde knarriga sydstatsröster som pratade om fiske. Allt fascinerade mig! Och dagen! Oh, en sådan dag! Sommarvärme och "Howdy stranger" tills solen gick ner!
Många utropstecken nu, så låt oss återgå till Croatan National Park, där sann amerikansk kulturhistoria visas upp av infödingar. Och med ordet infödingar så menar jag inavlade. Jag vet inte om de var inavlade ens det minsta, men jag har svårt att tro att de som kallas indianer någonsin har sett så andefattiga ut. Antingen har luften gått ur dom eller så har dom blivit ersatta av vita kastlösa.
Det jag tidigare benämnde som "National Forest" var precis som vilken annan landsbygd som helst. Kan tänkas att man behöver fotvandra för att få se det riktiga rödskinnslandet, men att kanta vägen genom indianernas tilldelade landsområde med militärbas, skrothandlar, trailer parks och bomullsodlingar känns aningen respektlöst. "Great Peyote Cayote Long Legs" skulle vända sig i sin tipi om han inte sov som ett bergatroll.
Så nu, efter att ha förtalat ett helt folkslag, ska jag fortsätta med depraveringen av deras hantverk som tar sig uttryck i förfallna hus och övergivna verkstäder... om inte verkstäderna var övergivna, så skulle kanske husen vara upprustade. Kanske är jag någonting på spåret här...?
Men faktum är att fredspipan har bytts ut mot röda Marlboro, hästen mot Forden, tipi mot trailer, osv tills indian är utbytt mot fruktansvärt dekadent vit man utan ambition och vision. Detta visste vi innan vi åkte till USA. Läsaren visste det innan jag skrev det. Men vi såg det! I sitt smutsiga och trötta original; Hej USA!
Men det finns hopp, tro inte annat! Vi kan fortfarande samlas runt totempålen om vi kan finna den, men det är lättare att ledas till det vägen har att erbjuda. Någonting i den här stilen:
Skylt 1 - JESUS WILL RETURN SOON
Skylt 2 - ARE YOU READY? YOU CAN BE
Skylt 3 - JESUS WANTS TO HELP YOU
Skylt 4 - REMEMBER YOU ARE A SINNER
Skylt 5 - JESUS DIED FOR YOU
Och sedan en varm inbjudan till kyrkan som ligger i anslutning till sista skylten. Strax efter det en skylt för en stripclub, och en stripclub. Jag vet inte vad man ska dra för slutsats av detta. Only in America.

And in other news; Mark got a new tattoo in Brooklyn, NY, before Betty got lost on the turnpikes of New Jersey. Picture shown above.

Take care!
/Mark

Chapel Hill, North Carolina

Ok, bilen introducerad! Därmed också konceptet. Vad vi ska göra i USA är att åka Betty från öst till väst. Det har dröjt lite att få bloggen upp och igång, men som ursäkt får ges att vi varit extremt dåligt organiserade, innan vi gav oss iväg likväl som här i Amerikat.
Vid det här laget har vi kommit till Chapel Hill, North Carolina, där vi bor en stund hos Jan Ahlén, som jag antar att alla som läser bloggen känner till (?). Jan i sin tur bor hos sin mor Christina efter att just ha anlänt från att ha vistats i Europa. Den underbara och lite saknade uppehållsort som vi vagt kallar hemma. Det är ju inte hemma, Betty är hemma!! Chapel Hill är hemma för tillfället. Så.
Chapel Hill är så hemma att vi har gått på collage football och hejat oss hesa till Tar Heels ära. University of North Carolina Tar Heels är laget som Michael Jordan spelade basket för i sin ungdom, det du! De har också de klädsamma färgerna ljusblått och blått på sina uniformer som de marcherar stolt... låter det bekant? Blåblått och stolt?
Idag har vi även besökt den rivaliserande (privat) skolan 'Duke'. Eller snarare deras botaniska trädgård. Kontrasten, mellan campus och campus, var tydlig. Uppradade blomster hos Duke, mot uppradade beer kegs hos UNC. Kan det ha att göra med vilket dag man gick genom campus och kanske var man var på vilket campus? Nej! UNC är helt enkelt mycket mer levande. Men Duke's trädgård har en ek som heter Bastard Oak, det är lite kul...

Från sommarvärmen i NC,
Mark

PS. Vi kommer inte kunna lägga upp egna bilder förrän vi kommer hem till Sverige... pga olika missöden på vägen. Hrm...

Introducing: The almost brand new Betty Bil!

Betty bil rullar på. Om man sett en '03 Hyundai Elantra sedan, så har man nästan sett vår bil. Förutom det ni ser på bilden, så har vår kära bil några extra egenskaper. Den har till exempel ingen ABS eller Cruise Control. Handbromsen fungerar ungefär en fjärdedel och bara ett bälte i baksätet fungerar som det ska. Den har några skador i lacken, men det har alla amerikanska bilar verkar det som, och en list sitter lite löst på taket.
Som ni förstår är det en mycket älskvärd liten bil och vi gör vårt bästa för att kärleken ska vara ömsesidig. Vi växlar till exempel försiktigt och har bytt olja! Vi har även (såklart, tydligen svårt i USA) registrerat och livsförsäkrat henne inför alla äventyr som väntar. Yeah!