You cant e-mail your way to heaven

Jesus hoppar exalterat upp och ner i fönstret framför mig. Det är en strålande vinterdag och vi ska på utflykt! Till Santa Fe i New Mexico bär det av; jag och Mark för att följa indianernas resa genom historien, Jesus i hopp om att frälsa. I ögonvrån ser jag hur han näst intill skakar av upphetsning.
- "Ja, ja, ja! En ny stad, nya möjligheter, nya människor! Tänk hur många jag kan frä - " Oops, där slår han huvudet i fönstret och jag måste genast lugna honom genom att offra lite mer av polkagrisstänger och karameller (jesus älskar sånt). Det får honom direkt lugnare. Jag ber honom att hålla sig i skinnet och under tiden kan han ju passa på att njuta lite av landskapet vi kör igenom. Ändlösa slätter, ökenmarker och höga berg utgör en otroligt vacker vy och vägen vi kör på flyter under oss i 80 miles/hour och försvinner bort som en ringlande, svart orm.
I Santa Fe försvinner Jesus i folkmängden och vi passar på att vältra oss i sann turistanda genom att shoppa loss bland alla souvenirer (alla självklart handgjorda av de mest indianska indianerna man kan hitta) innan vi beger oss till "Museum of Indian Arts & Culture". Jesus har lovat att möta upp oss, men väl där kan vi inte hitta honom någonstans. Nåväl, han dyker väl upp, tänker vi och börjar gå mot ingången.
Det är ett intressant museum och det som slår mig mest är deras tro till naturen som alltings källa av visdom och kunskap. "We are of the earth. We emerged from the earth. We replewish the earth. We grow old. We return to the earth." Det är vackert och jag känner hur lätt det är att ta till mig deras budskap - ta vara på naturen så tar den vara på dig.
Tillbaks vid bilen möter vi Jesus, han har hela tiden varit snäppet före oss och står nu och trampar otåligt med sina sandalprydda fötter.
-"Kan vi åka nu, jag fryser." Inte så konstigt, tänker jag, med tanke på att snön ligger i höga vallar runt oss. Men jag säger ingenting utan sätter mig i bilen. På väg tillbaks är Jesus ovanligt stilla och tyst och jag frågar försiktigt vad han grubblar på.
"Inget särskilt, det är bara det att...ja, jag trodde att folk skulle uppskatta att bli frälsta och upptäcka sin tro till mig. Istället bryr de sig bara om sin tro till naturen. Jag känner mig inte behövd längre."
"Men Jesus då, så farligt är det väl inte. Titta ut genom fönstret ett tag ska jag visa dig något, så ja, gör det nu." Jesus vänder sig motvilligt om och bländas genast av det starka ljuset som strålar rakt mot honom. Jag hör honom dra efter andan och passar då på att viska honom i örat: "You cant e-mail your way to heaven, can you? Det krävs en frälsning först, av någon speciell, av någon utvald, vem kan den personen vara?"
"Mig, mig, det är jag som är utvald, ljuset föll på mig! Jag är Guds enfödde son som blev född till världen för att rädda mänskligheten!" Sådärja, nu är självförtroendet tillbaka och jag skyndar mig att offra lite mer av polkagrisstången innan han slår huvudet i fönsterrutan igen.

Slutet gott, allting gott!
/Jenny