Ända sedan vi kom in i Texas har jag känt mig lite paranoid. En liten liten oro har växt till en lite lite större oro. Jenny klappar på min underarm och lugnar "oroa dig inte"... men hon såg inte vägskylten. Den första vägskylten... som varnade för den nästkommande vägskylten. Vilket inte håller någon som helst logik, men som gör mig, håll i hatten, kriminell!
Så släpp ratten och håll i hatten, allt vi kan göra är att söka skydd i Mexiko. I kanske nåt litet kyffe där vi kan dricka tequila och corona och leva gott på våra smutsiga skumraskpengar. Ok, såhär gick det till:
När vi korsade gränsen från träsklandet Louisiana till ökenlandet Texas så upplystes vi om statens egna väglagar. Den första skylten sa "Observe Warning Signs". Jag är jätteduktig till en början. Så fort jag ser en skylt förklarar jag med myndig och stolt stämma vad skylten varnar för. Lite som att det var en lek, men som med alla lekar så tröttnar man ju och till slut muttrar jag bara ordet skylt när vi susar förbi den.
Jenny bryr sig väl inte riktigt, hon är som mamman som tycker det är skönt att barnet kan underhålla sig själv ett tag. Till slut blir jag tyst och fokuserar på att rulla med cruise control. Så plötsligt frågar Jenny som en gliring "vad varnade senaste skylten för då?" Jag stelnar till av frågan medan fasa skjuter genom kroppen och upp till min lilla hjärna som tänker "jag vet inte".
Det gör mig kriminell. Det gör alla blåljus skräckinjagande och alla sirener till satans symfoni. Jenny är lugn. Jag försöker skynda på henne när det är hon som kör, jag är stressad, rädd och jag biter naglar och svettas trots A/C:n. Jag skulle kedjeröka om det inte rådde rökförbud i bilen.
Skyltar sveper förbi, även när jag blundar. Merge Left, Right Shoulder Ends, DWI - You Can't Afford It, Right Lane Must Turn Right, Don't Mess With Texas - $3000 Fine for Littering, Give Us a Break - Road Work Ahead.
Tillslut kommer vi till San Antonio där vi får gömma oss ett tag hos goda vänner och deras roliga mamma. Jag har haft som feberdrömmar av att vara rädd och jagad. Vi måste stanna, vare sig vi vill eller inte, men för att göra det klart så vill vi. Vi måste också fixa en baklykta på bilen som gått sönder i flykten från lagen. I mitt febriga tillstånd vet jag inte hur baklyktan gått sönder. Kanske blev vi knuffade av en lastbil som försökte vara en modig medborgare och stoppa oss som någon Optimus Prime, eller kanske blev den sönderskjuten av en snut. Vem vet.
Vi stannar i San Antonio ett tag och försöker roa oss med utsikt från Tower of the Americas och historia i The Alamo och fin promenad utmed kanalen. Vi lyckas glömma polisen och att dom jagar oss. Jenny har väl glömt redan för att hon inte brytt sig om min inbillade oro. Men vi har kul i staden tills jag påminner att "Vi måste fly till Meeexiiikoooooo!".
Vi fortsätter till Mexiko när vi fixat baklyktan och några timmar och villovägar senare korsar vi floden och gränsen. In i Mexiko och in i frihet! Som bonus korsar vi också gränsen till ihärdiga gatuförsäljare, ösregn och fler apotek än barer. Vi spenderar två nätter i Nuevo Progreso innan Jenny bestämmer att preskriberingstiden för mitt fåniga brott har passerat.
På vägen tillbaka passerar vi US Border Patrol som vill se pass och växla några ord.
"So how was Mexico?"
"It was OK, we just stayed for two days"
"I wouldn't have gone..."
Nästa gång kanske det är bättre, när man inte är jagad av lagens långa arm.
USA 1
Mexiko 0
Mark 2
Jenny 3
Mark 4
Jenny 5
Mark stjärnstopp!
No comments:
Post a Comment