På barernas dörrar sitter ett klistermärke som menar att det är icke tillåtet att flanera medhavd pickadoll. Man kan kanske smussla in en i innerfickan och smygladda på toaletten... eller vänta... dom har till och med en "restroom attendant" där inne. Varför vet jag lika lite som varför han alltid är mörkhyad. This is Nashville, partner! Folk bär kobojhatt och spatserar gatorna i boots. Countrymusik ljuder från varje öppen bardörr och vi anlände samma kväll som den årliga country awardsgalan hölls. I Nashville. Längre upp på samma gata som vi sponkade sponken. Vi var mitt i smeten.
Var vi fortfarande i New York hade vi hört Lou Reed säga "movie stars arrive by limousine", men som sagt, det här är Nashville. Folk kör pick-up trucks och är stolta att vara hillbillys. Sydstatsflaggor - det också. Det man ser på teve men bättre. Countryscenen är som dansbandskulturen i Sverige, fast utan våldet på slutet av logdansen. Och om Detroit är Amerikas rock city, så är Nashville Amerikas honky-tonk / country / hillbilly music city. Jo, i början av 1900-talet så kallades musiken hillbilly music, vilket jag lärde mig på Country Music Hall of Fame idag. För man lär sig någonting nytt var eviga dag.
När fransmännen som vi bodde med i New York gick på en klubb i skummare kvarter var det standard att bli sökt med metalldetektor vid inträde. På frågan ifall det var ett skämt svarade vakten "This is Brooklyn, man!"
De ville garantera gästernas säkerhet. Nashville har ett klistermärke på dörren.
Förutom klistermärken finns allsång till Sweet Home Alabama, folk man inte riktigt förstår vad dom säger och registreringsskyltar i taket. De gör helt enkelt lite på sitt eget sätt. Registreringsskyltar i taket... var får de allt ifrån?
Kanske skulle jag börja från början?
Vi rullade oss in i det man kan kalla Södern igår. Det kallas alternativt även Dixie tydligen och North Carolina verkar också räknas dit, men det här är någonting annat... och på vägen hoppades jag att våran registreringsskylt, som visar att vi är yankies från New York state, inte skulle locka till sig några allt för illvilliga rednecks. Jag tänkte faktiskt på filmen Easy Rider och hur den slutar, vilket jag inte ska berätta utan istället rekomendera att se filmen.
Så kom vi då till vandrarhemmet som vi bokat logi för två nätter och där vi direkt blir erbjudna att följa med in till stan. Ja tack! Erbjuden en beer bong. Ja tack! Erbjuden snus. Ja tack!
Allt är större i USA så när jag säger att vi kom till ett stort ställe med storbildsprojektorduk så får man fantisera hur vilt man vill. Country Music Awards visades upp på duken i alla fall. Låt mig säga bioformat bara så lämnar jag storleken. Vi anade vad det skulle bli för kväll. En stor kväll.
En mörkhyad man fick pris. Han var mörkhyad så som president Obama är mörkhyad. Han pratade alltså som en svenne och såg mest solariesolad ut. Han tackade i alla fall för sitt pris och sa "thank you for accepting me." Så för att säga det i stil med hur Dave Chapelle säger det; Är man svart är det bäst att man lär sig underhålla den vita mannen. Annars hamnar man instängd på en toalett åtta timmar om dygnet!
Vidare gick vi till ett mindre ställe med två livescener. Det var här det blev tokigare. Alla stampade takten och sjöng med. Sällskapet vi ingick i gick lösa. Två av karlarna gick lite extra löst och dansade glatt natten lång. I svett och trängsel fick vi uppleva en pikant sida av USA, men likväl intressant och tumultartat roande. Timmarna gick. Åldrar på män och kvinnor blandades i dansen. Folk var glada. Det var en bra kväll.
Innan vi tog taxi tillbaka till sängen träffade jag en gubbstrutt i baren som pratade någonting åt det här hållet, http://www.youtube.com/watch?v=pfm8-zAenek inte lika sur, men inte riktigt trevlig var han.
Han ville att jag skulle säga någonting på svenska, vilket jag artigt gjorde. Han blev så uppspelt att han bad mig säga att jag älskade honom.
"But I don't love you" I replied to the old man. His weathered face took an expression that looked like one somebody would wear after biting into a lemon.
"Tell me you hate me then!" his gnarly voice demanded over the loud country music.
"I don't hate you either," I replied "I can tell you I like you" and so I told him in Swedish that I liked him, although I didn't feel any affection to him.
"Good! Now tell me you hate me" he repeated.
I felt that this spiral was spinning somewhat too rapidly downward, so I tried to make it to the turmoil on the dancefloor as quickly as I could manage.
Realizing when I turned around, however, that the crowd of people trying to get to the bar was forming a solid wall behind me, I felt as if I was stranded on a deserted island with this asshole to be my only company. Struggling to get through the crowd for a few seconds that seemed eternal, his hollering got louder and more and more demanding.
"Tell me you hate me!"
As I finally shoved myself through an opening in the wall of ten gallon hats, boots and human flesh, I wondered why I hesitated to succumb to his weird will. If this conversation (if that word fits the description) kept going, he would drive me to actually do hate him. So to stay ahead of the game, I answered him "Jag hatar dig, gubbjävel!", though I was still smiling. I liked hating that old goof.
Okok. That, as they say, is that!
Återkommer med fler anekdoter, historier, skildringar. Allt det och kanske ett äventyr!
Nån fotbollsstjärna hade skjutit sig i foten på en bar där i krokarna också och det skulle ha varit det som fick dem att sätta upp klisterlappar med förbjudet att bring your guns to town boy.
Ska tvinga Jenny att skriva också, för det är jag som är Mark! Även kallad C.I. Baby, är jag faktiskt kallad!
PoK!
No comments:
Post a Comment