Hej blivande vän!

När den främre registreringsskylten på bilen inte går att tyda av alla påkörda insekter som täcker den - då är man i Louisiana. Våtmarker, voodoo och fransk historia luktar inte illa förrän det är dags att städa dagen efter i de franska kvarteren. New Orleans, eller N'awlins, är som en person som man inte vet hur man ska bemöta.
Vi hälsar artigt på N'awlins och nickar och hejar som vi tidigare gjort på vår resa. För att inte stöta sig med invånarna eller för att få ett leende tillbaka, av artighet kan tänkas. På spårvagnen som är tagen från en julsaga och ända ner till Burboun street nickar vi och är artiga. Men allting har en förväntan som kräver mer än leenden när man närmar sig Canal och korsar den och sätter sin första fot i kvarteren och man inser att man inte, trots förväntningar, kunde vänta sig detta.
Kvarteren visar sig vara all möjlig slags fylla i ett slags amerikanskt red light district. Här är det lagligt att dricka på gatan och gluggarna som säljer öl till förbipasserande varvas med pubar, stripklubbar, rockbarer, souvernirshoppar och balkonger som folk kastar pärlhalsband från. Man kanske sett filmklipp från Mardi Gras så man förstår vad som händer, men jag trodde att det bara var under den festivalen, och jag hoppades slippa svennefyllan. Men den är där i sitt självförnekande esse, jomän!
På gatan predikar alla inkastare med lika säkra stämmor. Du vill höra det här bandet, du vill se de här tuttarna, du vill smaka den här groggen, du vill leta i fickorna efter de sista skrynkliga sedlarna som du lovade dig att inte ens ta ut ur bankomaten. Det predikas även gud. Dagen efter är vi tillbaka i kvarteren just därför. Gud? Hallå?
Gud finns där i kvarteren han med, det är ju fantastiskt! Vi studiebesöker en baptistkyrka och blir lite frälsta i sång och prediskan innan vi tar del av kvarteren under dagen. Franska marknaden och Café du Monde, Jackson square med dålig konst på staketen och ibland bra konst, gatumusikanter och såna där som står still och är guld- eller silvermålade... Burboun street stinker som kampingområdet på slutet av festivalen, som sopor i stekhet sol.
På Canal street träffar vi Ignatius J. Reilly som spanar efter folk som klär sig osmakligt. Han är en trevlig fyr, vad för uppfattning man än kan fått av honom från boken Dumskallarnas sammansvärjning och vi fortsätter min pilgrimsfärd i bokens fotspår, upp för Magazine street där han ska ha jobbat en gång i tiden och ända bort till Constantinople där trädernas rötter bänder upp asfalten. Och det är däromkring i Garden District som vi gömmer oss på en trappa till ett hus när regnet öser ner.
Trappan tillhör väldigt trevligt folk som bjuder in till skydd från regnet och konversation och till karaoke dagen efter. Väldigt trevligt folk och en helt annan sida av staden. Vi träffar killen vi får sova hos. Vi blir inbjudna till fest i Mississippi state. Vi får se. Man vet inte vad man ska tro, hur man ska förhålla sig till staden som ändrar ansikte per sekund.

Mark skrev!
Jenny skriv, säger publiken!
Över huvud taget, måste få fart på bloggandet!